Författararkiv: karingblog

Nu blommar det igen

Idag kom äntligen våren! Tycker jag. Därför att snön inte längre täcker all mark. Det finns barmark också. Det finns blommor som vågat sig fram. Vintergäck, snödroppar, krokus och julrosor. De är efterlängtade. Till och med myrorna, som bosatt sig i vårt urgamla alträd, vaknade idag. Man blir sugen på att jobba utomhus, men vad ska man göra? Det mesta är för tidigt ännu. Det blir att plocka fram sekatören. Klippa bort sly går alldeles utmärkt och då får man samtidigt ihop tillräckligt med blomstöd åt kommande slingerväxter.

I fredags kom det ännu ett paket med beställda lökar och knölar. Denna gång ifrån Bulbs.se. Ännu fler dahlior och så en Canna ‘Stuttgart’. Med variegerade blad. Dessutom hittade jag hos dem en favoritväxt, som jag förut odlat varje år, men som nu kan vara svår att få tag i. Växten heter Galtonia, kaphyacint. Det är en lökväxt som blir ganska hög och som får vita blommor. Den är nästan härdig och kan i väldränerad jord och under en gynnsam vinter, överleva utomhus. Men säkrast är ändå att gräva upp den om hösten och vinterförvara svalt och mörkt, förr rätt som det är så blir det en sträng vinter och då förlorar man dem. 

Dahlior har blivit en av mina favoritväxter. Den blommar väldigt länge. Från högsommar till höstfrosten. Det finns väldigt många sorter i olika höjder och med olika färger. De är fina att plocka buketter av. Rådjuren gillar inte dem. Om man har ett passande källarutrymme så är de lätta att övervintra. De ligger där i mörkret och bara väntar tillsammans med olika sorters   knölar och lökar. Man behöver inte skämma bort dem med ljus och vatten. 

Vid vårt sommartorp så finns det om våren en bäck, som sedan förvandlas till ett torrt dike. I år tänkte jag pröva att fylla det diket med dahlior så att det blir som en blommande sommarbäck. Jag har en hel del jättestora knölar som borde gå att ställa på botten av diket och sedan kan man fylla på jord, istället för att gräva ner dem. I mitt huvud ser jag hur vackert det kan bli. Att planera och drömma är väldigt roligt, men allt brukar inte gå att förverkliga. Och just nu kom jag på att vi har gott om mördarsniglar. De trivs utmärkt i det lite fuktiga diket. Och mördarsniglar och dahlior, de går verkligen inte ihop! 

Annonser

PÅSK-TANKAR

Idag är det Långfredag. När jag var barn kändes det mer som en väldigt lång fredag! Man fick inte lov att göra något som var roligt. Allting var stängt. Affärer och biografer. På radion spelades det sorglig musik. En dag för eftertankens kranka blekhet. Påskafton däremot, det  var en rolig dag för oss barn och om nu långfredagen förändrats med tiden, så kanske inte så mycket ändrats vad det gäller påskafton. Det var sällan som vi fick godis, men den dagen började alltid med att vi fick leta efter påskägg som mamma och pappa gömt. För att hitta gömstället fick man ledtrådar. Nu bränns det eller, nu blev det iskallt, tills man överlycklig hittade sitt ägg. På eftermiddagen samlades släkten. Då var det dags för påskmiddag med färgade ägg och sill och allt som där hör till. Senare under kvällen spelade de vuxna kort. När vi barn blev lite större fick vi också vara med så länge som vi var beredda på att förlora lite pengar. Det spelades om femöringar, men det var blodigt allvar och alla kämpade för att vinna. 

Jag har varit på skogskyrkogården för att besöka min son. Förra året kunde jag plantera en hel rad med påskblommor hos honom. Det kunde jag absolut inte nu, men mitt i snön satte jag en kruka med en lysande gul påsklilja. Varje gång jag besöker hans grav, så har jag lika svårt att förstå att hans kropp ligger där under jorden. Att det ofattbara verkligen har hänt. Att han aldrig mer kommer att finnas bland oss andra. Att det en gång blir jag som kommer till honom istället. Så borde det inte få vara. Det är en stor och ofattbar sorg. Och just under långfredagen delar jag den med Maria som förlorade sitt barn Jesus. Det har inget med religion att göra. För en mamma blir ett barn aldrig vuxet. Inte ens om det hunnit fylla trettio år. Det är och förblir ett älskat barn. Hennes sorg är min sorg och den delas av väldigt många andra mödrar. Under generationer som gått och för generationer som komma skall. 

 

 

 

En spännande natt!

Men inte på det sätt som man kanske tänker sig!

Under natten till fredag fick jag vara med om några händelserika timmar. Sådant som man helst vill slippa att vara med om, men det gav mig ändå en insikt om hur väl det fungerar inom sjukvården, när man verkligen är i behov av hjälp. Det vill jag dela med mig av, som en motvikt till de många negativa händelser inom vården, som man läser om i tidningen.

Det som hände var att jag under kvällen började känna mer och mer smärta runt magen och bakåt ryggen. Till slut gjorde det så ont att jag nästan inte kunde andas och i det läget ringde vi sjukvårdsupplysningen för att be om råd. Där blev jag uppmanad att ringa 112, eftersom det kunde misstänkas vara en begynnande hjärtinfarkt. Jag gjorde så och under tiden jag pratade med 112, så skickades det iväg en ambulans. Mitt i natten och ute var det full snöstorm. Vi bor i glesbygd och trots att vägarna här blev plogade under dagen, så hade de redan börjat snöa igen. Det är 4,5 mil in till sjukhuset härifrån, men trots det så tog det bara 25 minuter innan ambulansen var här. Två underbart snälla kvinnor kom in och tog befälet. De kollade om jag hade feber, mätte blodtryck och puls. Sedan tog det ett EKG som skickades direkt in till hjärtintensiven. Till min oerhörda glädje och lättnad så var blodtrycket helt normalt och mitt hjärta slog starkt och lugnt! Ingen fruktad hjärtinfarkt på gång i varje fall. Vid det laget hade smärtorna minskat något och jag blev utfrågad om hur det kändes och om vad jag ätit under kvällen. Det var så att min kära, optimistiska man, hade köpt grillkorv för några dagar sedan. Han trodde att det snart skulle bli grillväder. Så blev det ju inte alls och därför stekte vi korven till kvällsmat. Det kanske helt enkelt var en matförgiftning. Magen var ju spänd som ett trumskinn, men eftersom jag fortfarande var påverkad av smärtan, så tyckte dom att jag skulle åka med in till sjukhuset.

Men då jag nu kände mig lite bättre tyckte jag det var onödigt att åka med en ambulans, så istället tog vi bilen och åkte iväg. Gick in på akuten och det tog bara en liten stund innan jag fick komma under vård. Ambulansförarna hade ringt in och talat om att jag var på väg och vad som hänt. Nu togs återigen blodtryck och EKG och ett blodprov. Efter det fick jag komma till eget rum och vid det laget hade smärtan nästan försvunnit, så nu började jag tycka att jag ställt till en massa besvär för ingenting allvarligt. Efter kanske en halvtimmes väntan, kommer så läkaren in. Att det tog en stund förstod jag berodde på att mina blodprover blev analyserade. Han var så jättesnäll och lugn. Frågade när jag åt på kvällen och vad och hur lång tid det tog innan jag började få ont. Sedan kände han på min mage och hittade snart ett smärtande ställe. Och så talade han om för mig att jag haft ett gallstensanfall! Förmodligen triggat av den stackars grillkorven. Det syntes på blodproverna också, för när man har väldigt ont, så får man fler vita blodkroppar i blodet. Med en gång skrevs det ut ett recept på smärtstillande medicin och sen ska jag få en tid för undersökning. Han talade om att det är inget ovanligt med gallstenar. Ungefär 40-45% av befolkningen har det. Sedan tackade han för att han fått träffa mig! Jag säjer då det. Det är jag som får tacka…….

Klockan fyra på morgonen var vi hemma igen och somnade gott efter all som hänt. Tacksamma över att det inte var något allvarligt och tacksamma över de snälla och duktiga ambulansförare, sköterskor och läkare som vi mött denna natt.

 

 

 

VÅRDAGJÄMNING

Det innebär att dag och natt nu är nästan lika långa på hela jorden. Efter vårdagjämningen blir dagen längre på norra halvklotet än på den södra. Det låter väldigt bra, men var är våren? Ute är det snöstorm och flera minusgrader. Och all snö som redan ligger på marken, när ska den tina bort? Jag bor i södra Sverige inte i norra. Var är klimatuppvärmningen när man bäst behöver den?

Men redan i februari började det ju bli lite ljusare dagar. Och när det händer, då kommer lusten att så fröer tillbaka. Då ska det helst ske på en gång, men det finns varken såjord eller nyköpta fröer hemma. Men i gömmorna finns det gott om frösorter. Egenplockade, fådda och köpta, där inte allt frö använts. En del mycket gamla frö, som man tyckt vara synd att slänga. Och här kommer ett litet tips till dig som liksom jag har svårt för att slänga fröer.

Det jag gjorde var att leta fram fröer som normalt ska försås i värme. Jag letade efter lite större frön och hittade Hibiscus moescheutos.  Det är en halvhärdig, örtartad hibiscus. Det betyder att den vissnar ner om hösten och kommer med nya skott om våren. Fröerna är runda. De köptes på ebay år 2009.

För att testa fröers grobarhet brukar man lägga dem i vatten. Det gjorde jag och så gott som alla frön flöt. Där skulle jag normalt kastat bort dem. Nu fick jag för mig att vänta lite och redan nästa dag så hade flera sjunkit till botten. Då väntade jag ytterligare någon dag och se nu började det växa ut en liten rot på fröet. När groddarna blev så pass stora att de var hanterbara så flyttade jag över dem i en glasburk med fuktig vermeculite. Där fick de ligga tills de första bladen visade sig. Då blev jag tvungen att åka ut och skaffa blomjord och sedan planterade jag dem och nu har jag ungefär 40 st nya hibiscusplantor. Det är sorter med olika färg på blommorna och kopparhibiskus som odlas för den fina bladfärgens skull.

Kontentan är att jag lyckades få fram plantor av ca hälften av de fröer som genom vattentest verkade vara för gamla för att kunna användas. Och nu fram i mars så har jag hunnit med att testa andra sorter och har fått samma resultat med dem. Fröer är ganska dyra och en del sorter är svåra att få tag på, så jag är glad för att jag fick för mig att testa det här.

Att grodda fröer i vatten är en metod jag vanligtvis använder på en hel del sorters fröer. Fast då brukar jag använda nyköpt frö. Särskilt bra är det att grodda iris, dagliljor och blomman för dagen. Först får de ligga i vatten så att de sväller upp. När de gjort så häller jag bort det mesta vattnet, så att grodden får mer syre. Man får då vara uppmärksam så inte vattnet dunstar bort, får då dör grodden. I vattnet gror det bra och snart kan man hålla i grodden utan att skada den och då är det dags för plantering i jord. På det viset behöver man inte så frön som inte är grobara och det går för det mesta snabbare än att så direkt i såjord. Men det var första gången jag testat så här med frön som borde vara för gamla för att kunna användas.

 

 

 

Om sökande på växters namn

Igår hämtade jag ett paket på posten med knölar och lökar som jag beställt från Odla.nu. Det var så härligt att packa upp alla färgglada paket med dahlior, liljor, gladioler. Dessa vet jag redan en hel del om, men inte så mycket om två andra sorter som jag beställde på ett mer impulsaktigt sätt. Beslöt mig för att skaffa lite mer kunskap om dem. Det var Ismene, spindellilja ‘Sulphur Queen’ och Scadoxus, bollilja. Nuförtiden går det ju enkelt och snabbt att skaffa sig kunskap på internet. Eller? Det kan nästan bli ett problem att man hittar för mycket information. Det kan vara svårt att få en helhetsbild och att veta om den som skriver har rätt kunskap.
Spindellilja, Ismene festalis, tillhör enligt Wikipedia ett narcissliljesläkte i familjen amaryllisväxter. Den borde då kallas för narcisslilja. Släktet skiljs ifrån det närstående spindelliljesläktet genom att bladen är förenade till en så kallad falsk stam. Och genom olika ståndare. Nåväl, efter mycket sökande på olika ställen så hittade jag förklaringen på just min gula ´Sulphur Qeen´. Den är en hybrid mellan spindellilja och narcisslilja. Inte konstigt att den får lite olika namn ibland. Den ska odlas som en amaryllis. Bladen vissnar ner om hösten. Därför satte jag den i ett glas med vatten, som jag brukar göra med amaryllislökar. Den ska stå med vattnet precis under rotknölen, där det är tänkt att den ska bilda nya rötter, innan den planteras i jord.
Då var det dags att hitta info om bolliljan. Bollilja heter Scadoxus multiflorus på latin. Nu. Förut hette den Haemanthus puniceus och kallades för Målarborste. Tillhör familjen amaryllisväxter. Är en lökväxt med långa amaryllisliknande blad och får en blomma som ser ut som en rund, orangeröd boll. Denna boll består av många småblommor. Enligt trädgårdsforumet på Odla.nu så tar det lång tid innan den blommar. Det kan ta från två månader till två år.
Så hittade jag till en sida som heter plantzafrica.com. Där fanns väldigt intressanta uppgifter om denna lök. För det första att den är ’evergreen’. Ska alltså inte vissna ner om hösten, fast den tillhör amaryllissläktet. Dessutom att den bara ger en blomma per säsong och planta. Löken ska planteras precis under jordytan och mår bäst av att växa ett par år utan omplantering.
Sedan till det lite otäcka. Alla amaryllisväxter är giftiga och innehåller alkoider, men bolliljan verkar vara en av de giftigaste. Ihop med andra växter har den använts som pilgift och som bedövningsgift vid fiske. Men som många giftiga växter så har den också använts som läkeväxt. Den har botat magproblem, ögonsjukdomar och har också använts som en medicin till havande kvinnor, för att förlossningen ska bli utan komplikationer. ”Inget ont som inte har något gott med sig” som ordspråket lyder.
Inom släktet Haemanthus finns det 22 st växter. Alla har de sitt ursprung i Sydafrika. Varför man döpt om bolliljan kan ju vara att den finns på fler ställen än just Sydafrika. Eller så tillhör inte haemanthussläktet familjen amaryllis. Jag får nog forska vidare. För visst är det både roligt och intressant att så lätt och snabbt få nya kunskaper genom internet.